tisdag 7 juni 2016

Damm, spindelväv och alldeles för mycket laktat…

Jaha, det här var ju inte bra… Tre månaders uppehåll i bloggen är ett misslyckande. Men jag har lätt för att halka ur vanor som inte är enkla. Nu ska jag göra ett försök att hålla liv i den igen.

Vad har hänt sen sist? Mindre än jag skulle önska. Jag gjorde ett laktattest här hemma i början av mars, och det var rätt ok. Inte alltför långt från de värden jag hade satt upp som mål för säsongen. Därefter gick det utför. Varför vet jag inte riktigt. En kombination av flera saker, skulle jag tro. När utomhussäsongen kommer igång på allvar brukar jag alltid få en prestandasvacka. Så har det varit alla år sen jag började träna hårdare för sju år sen. Jag har tolkat det som ett resultat av en övergång från vinterns strikta, strukturerade och stadiga intervallpass inomhus, till lekfullare, mindre intensiva och mer varierande intervaller, om ens det, utomhus. Det är förmodligen en del av förklaringen, kanske den dominerande. För jag har tappat ganska rejält i prestanda senaste kvartalet, mest från mitten av mars till slutet av april. Vi snackar 30-40 W ner på tröskeln, trots 8-15 timmar träning i veckan. Det borde inte vara möjligt, men så ser verkligheten ut. Bekräftat genom långa intervaller utomhus, laktattest inomhus och test med VO2/VCO2-mask hos Team HF i Mölndal i mitten av april. Mer om testerna i blogginlägg framöver.

Nyligen begrät jag min formsvacka på Facebook och berättade att jag på allvar (jo, faktiskt!) funderade på att lägga ner den seriösa cykelträningen och enbart fikacykla en gång i veckan under sommarhalvåret. Då fick jag en kommentar om att det kanske beror på pollen. Jag hade mycket riktigt haft svåra problem med luftvägarna av och till under perioden. Vissa dagar sved det så i luftvägarna att jag drog mig för att andas mer än ytligt, och jag blev andfådd bara av att gå i trappor på jobbet. Jag upplevde inte att det påverkade förmågan just när jag cyklade, men samtidigt kan jag inte bortse från min generella prestandaförsämring under perioden. Kanske är pollenallergi en betydande orsak? Nu känns det som om pollenbesvären är förbi för i år, så kanske kommer formen åter snart…

Efter att ha kört ett par linjelopp och GP-lopp i början av tävlingssäsongen konstaterade jag med viss sorg att jag inte längre känner mig trygg i klungan. Jag tänker hela tiden på kraschrisken, och att det på det vinglas och svajas friskt i klungan gör inte saken bättre. Linjeloppet på Fryksdalens 3-dagars bröt jag efter första varvet av två. På andra varvet var det två rejäla krascher, med sammanlagt säkert 20-25 cyklister inblandade. Minst två fick åka ambulans. En och annan cykel fick nog också plåstras om rejält efteråt. Jag vill vara hel och skadefri, och dessutom ger min försäkring ingen ersättning om cykeln skadas och jag har inte råd att skaffa en ny, så jag vågar inte längre riskera att tävla i klunga, så om inget dramatiskt förändras, så har jag redan kört mitt livs sista linjelopp. Jag kommer att sakna de där momenten när man mäter sig mot andra i en spurt eller uppför en backe, men det känns väldigt skönt att ha fattat beslutet ändå.

Då återstår bara tempolopp i olika former. Tyvärr finns det inte så många, och eftersom jag åter är utan bil blir även transporter till och från loppen ett problem. I år är det bara mellan ett och tre nationella tempolopp som jag ska köra. Tempot i Värnamo i början av augusti. VSM-tempot helgen innan, och VSM-partempot om jag hittar en lämplig partner för det. Jag hade kunnat tänka mig VNM i Sunne också, men det är samma helg som Värnamo. Och då kör jag hellre Värnamo, både för att jag tycker bättre om banan, och för att det är närmare. Utöver de nationella tävlingarna finns det ett lite antal lokala tempolopp också. Diserödstempot norr om Kungälv, som Partille CK arrangerar, och sen Bergakungatempot som Hisingens CK står för. Kanske finns det fler, men jag har inte detaljstuderat kalendern än.

De helger jag inte ska på tävlingar, dvs de flesta, kan jag i stället ägna åt antingen hårda distanspass solo, eller segling. Ibland kombinerat genom att jag transportcyklar till och från Hunnebo där segelbåten finns.

Men, för att blicka framåt. Min mentala svacka under maj resulterade i en period med två veckor helt utan konditionsträning. Följt av en vecka med ett litet antal pass. Följt av en vecka med bara två pass och sen massa segling. Plus några löppass. Så i runda slängar tre veckor utan träning, lite förenklat. Naturligtvis har jag tappat ännu mer än under mars/april när jag ju ändå tränade hela tiden. Tröskeln är nu troligtvis nere runt 250-255 W, från kanske 310 W i januari. Katastrof, men så går det när man inte tränar!

Framöver ska jag ändå fokusera på att få upp tröskeln igen. Det blir ganska få pass ihop med andra (eftersom de är rätt värdelösa för tröskeleffekt - det blir antingen distanstempo eller anaerobt, och inget däremellan), och massa solonötande, till stor del på tempocykeln. Så bloggen framöver ska förhoppningsvis likna lite hur den såg ut under senhösten och vintern, med raska framsteg. Det vore onekligen kul om jag i slutet av juli kunde köra 45 minuterspass i tempoställning på strax under 300 W. Det är fullt realistiskt sett till min inneboende kapacitet. Sett till mitt syreupptag borde 330-340 W vara möjligt på tröskeln. Men att få till det genom träning, särskilt sommartid när det oftast är för varmt för att träna strukturerat och hårt, det är inte så lätt. Men 290-295 W i 45 minuter i tempoställning, då är jag mer än nöjd. Borde motsvara 305-310 W i vanlig sittställning. Kan jag dessutom genomföra det utan att börja öka i vikt igen, blir det ännu bättre. Senaste veckorna har jag skvalpat strax över 67 kg. Under 65 kg i början av augusti vore skoj. Men under 67 kg då är mer realistiskt.

Nu är det dags att sova. Det behövs också, utöver träning och mat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar